Hurricaane.blogg.se

Jag har sedan jag fick veta att E skulle in, och sedan jag startade denna bloggen sökt mig till folk som är i samma sits som jag. Det har varit skönt att veta att man inte är ensam, det finns folk som vet PRECIS den känslan du beskriver. Jag har funnit väldigt många fina människor, redan! 

Idag och imorgon tänkte jag dela med mig av andras erfarenheter och historier. Alla är anonyma, och detta inlägg är för att berätta hur allt går till, och vad man går igenom som par. Det är många där ute som tror att man åker in, får ringa när man vill, får besök en gång i veckan minst osv, men det är en hel del mer än bara det..

 

"Allt var ett enda stort kaos, både ekonomiskt och runt om. I början kändes det som att jag hade kommit till helvetet på jorden. Vad ska man göra? Där Stog jag själv med vår dotter, inget jobb, otroligt trasslig bakgrund med missbruk och kriminalitet och det kändes som att ingen människa i hela världen förstod hur vi hade det.

Bland det första jag gjorde var att ansöka om öppenvård för att kunna fungera och att inte hamna i missbruket för att kunna finnas där för min dotter. (Denna insatsen tog 6 månader att få och då hade jag redan fallit tillbaka)
Sökte även råd från socialtjänsten när dom gjorde utredning (kriminalvården skickar alltid en orosanmälan när barn är inblandade) men dom visste inte vad som fanns. Där Stog vi när vi behövde samhällets hjälp som mest men ingen visste vad som kunde göras.

Efter cirka 1 vecka fick jag hem samtyckesblanketten till telefon & besök, sammanlagt tog det ca 1 månad från det att han blev häktad tills vi fick ha telefonkontakt.
Alla samtal den intagne gör till sina anhöriga bekostar den intagne själv, med en lån på 10 kronor i timmen och ett telefonkort som kostar 20 kronor kan man ju själv förstå att pengarna där inte räcker någon längre stund. Jag skickar varje månad in minst 2000 kronor till min man, vilket gör ekonomin extremt ansträngd då jag först förlorade en hel inkomst, sen ska jag även betala ännu fler utgifter än vad vi hade med 2 löner vilket gör det till en ännu jobbigare situation.
Alla i min närhet skriker ”lämna honom”, men man kan inte lämna en människa man älskar för att personen har gjort ett dåligt beslut.
Mitt i allt kaos lyckas man endå få ihop vardagen på något sätt.
För min del har det inte spelat någon roll att personen jag älskar sitter inlåst över 50 mil ifrån mig och det enda vi har är telefon och brevkontakt, på något sätt är det skönt då man alltid vet var personen är.
Bland det värsta som finns är när personer säger ”ja men har man gjort ett brott kan man gott sitta där och ruttna” NEJ jag tycker inte att min man förtjänar att sitta i fängelse trots att han har brutit mot lagen. Tyvärr gillar kriminalvården att köra sitt egna race och tänker sällan på dom anhöriga även om det verkar som det på deras hemsida.

När vi fick vårt beslut om besök trodde jag dom skämtade, 30 minuters bevakat besök 1 gång i veckan utan någon som helst kroppskontakt. Hur kan dom tycka det är humant? Min man fick sitta 1 meter från sitt barn och bara kolla på henne för att kriminalvården ansåg att det är en säkerhetsrisk att han ska få röra sitt egna barn som var 1 år gammalt!
Tyvärr lyckas kriminalvården knäcka många, men det är Många dom inte lyckas knäcka och jag beundrar er alla!
Tyvärr knäckte dom mig till den punkten att jag tog återfall, förlorade min dotter och inväntar själv ett fängelsestraff.
Men på något sätt vet man endå om att allt kommer bli bra, vi är många personer i samma situation och tillsammans är vi starka!"