Hurricaane.blogg.se

Här sitter jag i soffan med tända ljus, värme från elden och en störande tvättmaskin haha!
Dagen har varit allt annat än bra.. Idag har det sprutat tårar, ångest och allmän nedstämdhet.

Jag är nere på 50mg venlafaxin, och har gått från 300mg.
Jag mår skit! Jag gråter minst två gånger om dagen, jag misstolkar ord och kroppsspråk, och jag är allmänt dum i huvudet.
Jag har ju gått ned i dos snabbare än vad som är rekommenderat, men det är för att jag vill bli av med de så fort som möjligt.
Jag kommer ändå må skit under tiden, så då kan jag lika väl göra det så snabbt det bara går, eller hur?

Dock så är jag påväg att få hela mitt liv att gå åt helvete, och det är inte bara pga att jag går av medicinen, utan allt annat som är runt om. Mitt dåliga mående och min psykiska ohälsa handlar absolut inte bara om ifall min medicin fungerar eller inte, utan alla de problem och bekymmer som fanns innan och som var anledningen till att jag blev medicinerad från början finns fortfarande kvar och är en del av det jag behandlas för hos KBT- terapeuten.

Och idag har varit en dag då mitt psyke har satt mig på prov, duktigt också! Jag är så less och trött på att jag förstör relationer, vänskaper och familj, genom mitt mående. Jag vill så mycket, jag är aldrig medvetet elak mot folk jag tycker om, och jag struntar inte i dom. Men i en sån här period i mitt liv så är jag inte duktig på att svara på sms, på att komma ihåg saker. Det bara är så, dock så förstör det rätt mycket då andra människor tröttnar.
Är det något jag märkt så är det jävligt jobbigt att må dåligt, men fan så mycket jobbigare att se eller försöka få folk omkring dig att förstå vad du behöver under tiden du mår dåligt, och på vilket sätt.
Jag kan ju ärligt säga att jag inte är en fröjd att bo tillsammans med just nu. Alla mina känslor ligger på ytan och kommer fram så fort någon tittar på mig. Och det är så fruktansvärt tröttsamt!

Häromdagen hade jag en bra dag. Jag gick upp på morgonen, sminkade mig och mådde bra. Hela den dagen var fylld av glädje och lust, och jag var så nöjd på kvällen att jag hade fått känna på den känslan igen,den känslan att vara mig, för det kändes som det var så längesen..

Jag förstår att folk runtomkring en person som mår väldigt dåligt tröttnar tillslut, men hur ska man kunna hjälpa vad man orkar med och inte? Hur ska jag kunna *rycka* upp mig själv en dag när jag haft panikångest sedan jag gick upp? Hur ska jag få min hjärna att fatta att så fort du knäpper på fingrarna och man ska göra något, då ska min kropp eller huvud vara med i gamet? Det fungerar inte riktigt, och det är så svårt och ledsamt när sina nära kanske inte förstår, eller så väljer dom att inte göra det. Jag vet faktiskt inte. Jag tycker jag är väldigt öppen med mina problem , hur jag mår osv, men ändå blir det så fel.
Någon som har något tips på hur jag inte ska fucka upp hela mitt liv?
Vi hörs!