Hurricaane.blogg.se

Hej igen!

Jag tänkte idag skriva lite om vart jag ligger till någonstans med mitt mående, vilka förbättringar och försämringar jag märker i samband med att jag ska byta mina antidepressiva mediciner.

 

Alla dessa utsättningssymtom jag skrivit och berättat om innan är idag starkare än någonsin. Det är dag 3 då jag går utan medicin alls, och nu jävlar börjar det bli jobbigt. Om jag så ändrar blicken en milimeter så blir det världskrig inne i huvudet. Det blixtrar och flimmrar, jag är konstant yr och väldigt dålig i magen. När jag vänder mig om eller kollar åt ett annat håll så är det som hjärnan gör allt i etapper och det blir ingen klar bild liksom. 

 

Idag skulle jag köra E till en kompis då vi förtillfället bara har en bil, och jag började grina för att jag inte är mig själv. Jag kan knappt köra bil för att jag missar saker och ser inte allt i den hastighet det är. Igår hittade jag inte ens hem.. 

Men men, detta är något jag vet försvinner, så det är bara till att kämpa på och hålla ut, hur jävligt det än är. 

Men hur mår huvudet då? Jag är ju faktiskt sjukskriven och inte av den anledning att jag ska byta medicin.

Jag känner mig lite starkare denna veckan än förra. Är inte lika ledsen och är inte lika orolig.

I över 3 veckors tid har jag blivit helt förstörd när E ska hemifrån. Vet inte om det varit känslan att vara ensam som varit jobbig, eller vad det kan vara. Jag har blivit erbjuden varje gång att åka med hemifrån, träffa kompisar eller andra gemensamma vänner, men då har jag istället blivit tvärtom och inte velat eller orkat göra någonting alls.

Vet inte om jag är självisk eller om det blivit såhär bara för att jag vet att E ska åka in snart, kanske är det bara så att jag vill sno alla hans timmar på dygnet? 

 

Jag vet inte. Hur som helst så är han iväg idag, och det gör mig ingenting alls! Jag känner mig helt cool med att vara ensam en hel dag. Jag är inte orolig för panikångestattacker eller att jag ska behöva hjälp på annat sätt. 

Detta har varit en svår del med att E har varit iväg på dagarna, då jag har varit rädd för att vara utan han när jag får ångestattack. Men för första gången på länge så känns det helt okej idag! Jag vet att han kommer hem när han är klar, och skulle jag få panik så är han ett samtal bort.

Och helt ärligt, det är ju lika bra att vänja sig, när han sitter så kan jag då inte räkna med att han kan komma hem och hålla om mig tills det är över inte, då har vi tur om vi kan prata i telefon samtidigt så han kan lugna mig på det sättet.

 

Förövrigt så är jag mindre ledsen. Jag hatar verkligen att vara ledsen fast inte veta varför man är det. Min kropp skriker efter sömn, men ändå kan jag inte sova ordentligt. Hade kontakt med min läkare igår om att byta sömntabletter då propavan inte alls hjälper. Anledningen till att jag inte kan sova ordenligt själv är för att ångesten tar över. Jag får liksom ingen ro och det snurrar 7 tusen saker i huvudet samtidigt. Så nu blir det prova ny sömnmedicin också. Jävla tur att den enda medicin som fungerar är för min sköldkörtel, också den medicin jag är mest beroende av och bunden till. Det enda problem jag har med min sköldkörtelsmedicin är att mina värden hoppar rätt mycket, så jag får ändra dos väldigt ofta. Men det gör jag hellre alla dar i veckan än att vara utan och må som en zombie :)

 

Idag mår Doris mycket bättre. Hon blev inte sig själv förens inatt och det har märkts så på henne att hon har varit rädd. Men idag är det full rulle och livet fortsätter. Som E sa igår, "Jaha då är det back to normal nu när Dojjan inte är efterbliven" haha, hör gärna ironin i det tack ;) 

Både jag och E var helt förstörda igår. När vi satt med Doris i soffan och hon inte reagerade normalt då kom både tårarna på mig och han. Man glömmer hur fort allt kan förändras, och man märker hur mycket ett djur kan betyda för en.

En lätt halkning på isen kan förändra allt, det hade lika väl kunnat vara du eller jag, och vi hade kanske inte fått tillbaka allt. Det jag menar är att man ska ta vara på saker och människor omkring sig, hur jävla töntigt det än låter så är det så sant.

 

Nä hörni, nu ska jag och Doris ut i snön, och sedan in och fortsätta med tvätten.

Vi hörs!