Hurricaane.blogg.se

Godmorgon minusgrader. 

Jag ligger i sängen med en kopp kaffe och funderar över allt möjligt faktiskt. Har spenderat en stund med att skicka förlåtsms till alla jag inte hört av mig till pga för lite ork, men det börjar bli en vana.. 

Mitt huvud snurrar rätt mycket om att min sambo ska in i fängelse. Det är första gången jag lever ihop med någon som ska sitta, och E har 2.2 år framför sig, effektivt. 

Tanken är att försöka ha han hemma tills efter nyår, vilket advokaten tror då han överklagat till högsta och svaret dröjer ett par veckor. 

Men vad händer sen? Vi har ingen aning om inställningsdatumet, ingen aning om vart han kommer hamna. Hur fan klarar man av att veta att han ska va iväg i över 2 år, och jag vet inte ens om det är för långt för mig att hälsa på varje vecka? 

Häromdagen frågade jag mig själv om det bara var ett stort misstag att jag träffat E, när jag visste att han eventuellt hade en dom på gång, och att chanserna att han skulle gå fri helt va rätt uteslutet. Förstå mig rätt nu, men varför utsätter man sig själv för denna smärta? Jag visste rätt tidigt att E var min soulmate, det är han jag ska vara med, så är det bara, men all denna smärta och ovisshet, jag trodde jag var stark innan, men nu vet jag inte länge. 

Jag drömmer om en dagen då vi får svar, på vart han ska sitta, på vilken klass, hur ofta besök är och telefonsamtal. Allt för att man ska kunna göra sig redo för att detta kommer vara vårt liv i över två år, det är lika bra att kicka igång det direkt.. Allt vi har planerat kommer stå på standby, och den känslan skrämmer mig. Samtidigt är jag väldigt glad att han har fått det så milt ändå att jag får besöka han och vi kan ha telefonkontakt, annars hade jag vart helt väck tror jag, om jag skulle va utan han helt... 

När E kommer hem är Doris nästan 3 år, jag är snart 28 och E själv har missat sin 25 årsdag ute i det fria. Ibland tror jag att jag sårar och skadar mig själv med dessa tankar, men det är ju sanningen. Vi kommer inte ifrån att detta är vårt liv framöver om vi ska leva tillsammans, och tro mig, det ska vi!