Hurricaane.blogg.se

Vad är egentligen psykisk ohälsa? Är det ett samlarnamn för det man själv tycker ingår? Jag kommer reda ut lite begrepp och liknande i detta inlägg, samt berätta om mitt eget mående, vart allt började och hur det ser ut idag.

 

Kort och gott, psykisk ohälsa är ett sammanfattande begrepp om både mindre och mer allvarliga psykiska problem.

Även mer allvarliga symtom som uppfyller de kriterier inom psykisk ohälsa kan leda till en psykiatrisk diagnos.

Psykisk ohälsa är något som ökat otroligt snabbt det senaste decennierna, speciellt bland yngre folk. Många människor upplever stress, sömnproblem, ångest och huvudvärk m.m.

Läkemedel som antidepressiva är alltmer vanligt och i min ålder är det sällan man hör att ingen vet vad det är.

I dagsläget har kvinnornas stapel ökat enormt och det är även unga, både kvinnor och män, som vårdas inom den psykiatriska slutenvården.

Man ser att nästan varje människa någon gång i livet kommer att uppleva någon av de symtom som finns vid påfrestningar eller kriser i livet. De symtom som oftast ses är nedstämdhet, olust och oro.

 

Det man är rädd för när det gäller psykisk ohälsa är att det hindrar oss ifrån att fungera och utveckas optimalt. Speciellt bland de yngre så ser man en skillnad på utveckling och man ser fler barn med sämre socioekonomiska förutsättningar. Man ser att det psykiska besvären även i olika grader kan påverka funktionsförmågan. 

När människan råkar ut för påfrestningar som är svårare än man tror sig klara av, då kan vi komma i en panik eller katastrofångest som det kallas. De ångestattacker man kan uppleva kan för vissa vara så svåra att man tappar verklighetsförankringen. Det är väldigt vanligt att man som person med psykisk ohälsa drar sig tillbaka, man minskar kontakten med omvärlden och man sluter in sig.

Detta är viktigt att bryta i rätt tid! Inte när det passar alla andra, utan i rätt tid. Det går inte att kräva för mycket av en person som mår väldigt dåligt. Folk säger alltid till mig att jag ska rycka upp mig tillexempelt. En vecka efter folk fått reda på att jag försökt ta mitt liv, så fick jag höra, vi behöver ju prata, kan du komma hit? Nej du, jag orkar inte det,  jag orkar mig knappt ut hur fan ska jag kunna köra bil? Men du, ryck upp dig. Ibland måste man bara göra saker och då får man ge sig själv en spark. Jadu, ni får gärna tycka så, men den dagen ni sitter i mina skor, den dagen ni inte kan duscha själva utan att behöva sin sambos hjälp, ja den dagen kan vi prata om att "rycka" upp sig.

Vissa människor drabbas mer, och oftare än andra, medan andra tycks ha både medfödd styrka och osedvanlig tur. Skillnaden mellan människor beror på såväl ärftliga faktorer som på upplevelser under den tidiga eller lite senare barndomen.

Om min psykiska ohälsa.

Jag är faktiskt inte rädd längre för att använda det namnet. Innan kändes det väldigt tabu och var jobbigt att erkänna för sig själv att så var läget. Jag kommer ihåg första gången jag fick en ångestattack. Jag var runt 13-14 års ålder och kommer ihåg hur mycket jag verkligen trodde att jag skulle dö. Det tog inte lång tid innan ångestattackerna kom oftare och oftare, och blev mer och mer intensiva.

När man är 13 år gammal så är man inte alltid så hi on life. Jag stötte bort mina känslor, började dricka alkohol och började röka, både cigaretter och hash. Det var min flykt. Det var mitt ångestdämpande, och det funkade, i några år.. 

Allt detta som hände mig från 13 års ålder ca, har idag kommit upp som en käftsmäll. Visst har livet sina dalar och man mått dåligt i perioder, men jag har aldrig förstått varför jag mått så dåligt, tills idag.

Jag gick till läkaren för ca 4 årsen och blev sjukskiven pga ångest.Jag hade tidigare varit hos läkaren och fått rea på att jag har något som heter hypotyreos, vilket helt enkelt är att min sköldkörtel inte fungerar själv, den producerar inga hormoner, så jag var ständigt trött, dåsig, gick upp i vikt och kände mig som i rymden ungefär, det är väldigt svårt att förklara för någon som inte upplevt det. Jag fick medicin för detta och kommer behöva äta det för resten av mitt liv då min sköldkörtel är helt ur funktion. Detta är olika på olika folk med denna sjukdom beroende på hur mycket skada sködkörteln har tagit. När jag var hos läkaren och förklarade mina symtom så var det glasklart vilken sjukdom jag hade, samt att blodproverna visade det. Detta är en ärftlig sjukdom, som jag kommer göra ett eget inlägg om :) Problemet var ju bara att jag hade gått omedicinerad så länge, så jag var ständigt trött, orkade inte med jobbet, orkade ingenting. Kunde sova upp till 7 gånger om dagen och hela natten, det var där min första antidepressiva tablett kom in. Inkörningsfasen va ett rent helvete och jag bara hoppades på att det skulle bli bättre, vilket det tyvärr inte blev. Efter många om och men, många tips från läkare att jag ska ut och promenera, jag ska rycka tag i mig själv osv, så fick jag testat på läkemedlet Venlafaxin. Snälla alla där ute, om ni inte provat denna sort ännu om ni har läkemedel mot ångest, oro m.m, så gör aldrig det!

Det var den värsta tiden i mitt liv kändes det som. Venlafaxin är en bra medicin, missförstå mig inte, men insättningsfasen och utsättningsfasen är så hemsk så man tror man ska dö! Missar du en tablett en dag, då har du sånna utsättningsymtom att du inte vet vart du ska ta vägen. Man brukar jämföra venlafaxin med heroin, alltså vid utsättning. Du har abstinens, din kropp skriker efter medicinerna, läs kropp, inte huvud! Man har yrsel, hvudvärk, blixtrar i huvudet, svårt att stå upp, man kan känna ett tryck över bröstet och blodet rusar snabbt till hjärnan, detta kan hända för vissa var 5 minut under utsättningen. Man känner svettningar, domningar, gråter i tid och otid, min mage har helt slutat att fungera på egen hand, det värker i kroppen och man kan ha feber.Man har svårt att fästa blicken, allt du ser flackar, att vända på huvudet i normal fart är det värsta, bilderna du ser hänger inte med och det tar ett tag att fokusera. Samtidigt som du försöker fokusera mår du illa, blir yr, svartnar för dina ögon och man känner sig helt svag. 

Tro mig, detta är absolut inte den främsta anledningen till att jag nu håller på att trappa ut dessa mediciner, det är rent rävgift! Vad denna medicin gör med din kropp är fan äckligt. Usch! Så nu har jag bestämt mig att vara utan och prova en annan sort om jag inte klarar mig utan.

Jag har druckit rätt mycket i perioder, ibland lite för mycket. Min pappa är nykter alkholist sen 6 år tillbaka och ingen kan vara stoltare än jag för han, jag är pappas flicka! Men med tanke på att han är gammal alkis så kunde han ju se hur mitt beteende till alkohol förändrades. Genom dessa år har alkohol vart min tröst, för att bedöva eller för att på något sjukt sätt inte känna sig ensam.

För ca 3 månader sedan blev jag sjukskriven, pga ångest och att jag gått in i den fina väggen, det hade blivit för mycket helt enkelt. Att ha alla dessa år, men alkoholproblem, daglig ångest, sexuella trakasserier, ja allt det blev för mycket för mig. Jag är idag både tacksam och ledsen över att jag inte tog tag i det då, när det hände. Tänk att man kanske kunde sluppit att må dåligt under alla dessa år? Eller så hade jag inte klarat av att hantera det då.. Idag är jag 25 år, jävligt mycket starkare än förut, och redo att skicka ut dessa demoner långt åt helvete ifrån mig. Så min läkare gav mig en tid till kuratorn för att få reda upp allt som pågår i mitt huvud. Jag har varit där en gång och har min andra tid på måndag nästa vecka. Besöket hos henne var bättre än jag trodde, och hon fick mig att känna mig lugn och inte dömd. Hon fick mig att vilja berätta för alla allt som hänt under åren, och hur jag mår, då det bara kan hjälpa mig i längden.

Ända från 13 års ålder tills idag, för en månad sedan ungefär, vågade jag berätta för hela min familj hur läget var, hur jag egentligt mått under alla år och varför jag tagit sånna beslut jag gjort, och nu kom smällen. Inte nog med att jag är sjukskriven för egen del, nu skulle jag må dåligt över att veta att alla andra mådde dåligt för min skull :| Det blev bara för mycket. Att sitta framför familj och vänner med en stor skam, och berätta något som man hållt hemligt i över 10 år, ja det har fan inte vart en enkel månad.. Jo juste, det var ju inte bara detta som skulle berättas, det skulle ju även komma fram att jag försökt ta mitt liv då allt detta har varit för mycket än vad jag kunnat hantera. Jag har vissa dagar jätte svårt att komma upp ur sängen, vissa dagar vill jag inte alls. Men jag känner att det är okej att ha sånna dagar också, bara man märker att det blir fler bra dagar än dåliga. Vilket jag verkligen försöker få, och som jag fått, mycket pågrund av Doris och min sambo. Jag har fortfarande personer att prata med, berätta allt för, förklara, be om ursäkt av någon anledning, vet inte om jag vill be om ursäkt för att vi va nära under den perioden och för att jag inte sa något? Eller är det fel av mig? Äh, man blir rätt snurrig när allt bara är en stor klump i huvudet. Hur som helst så har jag fått inse att folk får bli besvikna under vägens gång. Om jag inte orkar hålla uppe mig själv en dag, hur ska jag då klara av att möta någon annan?  Jag känner mig inte stark nog ännu, och dom som inte kan ta sitt pick och pack och åka hem till mig för att se hur jag mår, istället för att förvänta sig att jag ska orka ta mig överallt, ja dom får gott vänta dom isånnafall. 

Som sagt, idag försöker jag trappa ut mitt rävgift, jag äter levaxin för min sköldkörtel och jag har fått bort mitt alkoholberoende :) Jag ser en framtid, men jag ser inte när. Jag måste tilllåta min kropp att ta den tid på sig den behöver, för att inte trilla dit igen pågrund utav att jag stressat för mycket, det är redan tillräckligt mycket stress i mitt liv som det är. Jag är fan en riktigt otursfågel har jag kommit på! 

Men men, nu blev detta lite längre än planerat men jag hoppas att ni finner någon känsla av att läsa detta. Skriv gärna en kommentar och håll utkik efter nästa inlägg!

Vi hörs!